jchristensen

tror inte det går att beskriva kännslan att inte ha dig här, i min närhet. eller att jag inte kan ringa dig, och berätta allt, precis som det är. att jag inte kan prata med någon om hur ont det gör att inte vara i din närhet när jag behöver det som mest. finns nog bara en som skulle förstå, men jag skulle aldrig våga prata med han, eller jo, men aldrig gå in på ett sånt ämne, bli ledsen och behöva hans famn, aldrig. det går nog inte ens att beskriva med ord hur mycket du igentiligen betyder för mig, eller hur dåligt allt detta får mig att må. allt du gör är att bryr dig om henne, allt kretsar runt hennehennehenne, jämt. du lyssnade aldrig på mig, hur jag mådde eller vad jag ville. tror inte ens du ville ha mig ibland, och nu, är du otydligare än vad du någonsin varit.

enda gången du lyssnade på mig var om det hade hänt något som var spännande, eller om jag hade gjort migriktigt illa. jag kan inte förstå hur jag kan sakna någon så pass mycket, som gjort mig så illa. hur jag kan vilja ta upp kontakten igen, efter ett års tystnad. du har inte ens hört av dig när jag fyllt år. förstår mig inte på dig, även fast jag är precis likadan själv, nästan.